tillbringade fyra timmar på akuten inatt, kom hem klockan fem på morgonen och har legat i fosterställning i sängen sen dess. fick med mig förbannat starka painkillers hem som gör mig lite lustig. nu sitter jag med en upper crust macka och en burk melonmix och förbereder mig för att ha harry potter lan med mig själv (vart är du lotta?).
jag som har en förmåga att bli som ett barn när jag är sjuk sitter i min ensamhet och tycker synd om mig själv och saknar min fina som tillbringar kvällen bakom baren. vet inte om det är medicinen som gör mig konstig i skallen men just nu flyger tankarna iväg lite överallt. tre månader utan mina finaste gör mig galen så kan inte riktigt vänta tills jag får komma hem. att tillbringa en vecka i något som känns som mitt gamla liv kommer inte bli helt fel, dessutom får jag tid att reda ut saker och ting som har gnagt mig i bakhuvudet alldeles för länga nu. men mitt i alla förvirrade och lite läskiga känslor som jag oftast råkar ut för när jag sitter ensam i lägenheten som jag inte riktigt har grott in än finns det fortfarande något varmt och pirrande som oftast gör sig tillkänna när jag tänker på personen som kommer att väcka mig med kyssar i nacken om fem timmar. kanske är det tokigt eftersom vi bor tillsammans och tillbringar nästan allt för många timmar tillsammans varje dag men just nu, just ikväll saknar jag honom något förfärligt.


saknar tommy lite också, han är ju faktiskt himla lustig.